Ljunkans boktips

Så var jag där igen, ung-tjej-på-väg-in-i-vuxenlivet. Den här gången handlar det om en av vårens snackisar Hey Dolly av debutanten Amanda Svensson. Den har fått väldigt fina recensioner i flera tidningar och har till och med kallats generationsroman (minns inte i vilket sammanhang). Jag har läst denna heta bok och det är med blandade känslor jag nu ska försöka skriva ner vad jag tycker om den.

Jag kan börja med att säga att den är bra så är det avklarat. Jag kan fortsätta med att säga att jag rekommenderar den. Den är inte tjock så att läsa den är snabbt gjort. Det är en underhållande och stundtals intressant berättelse. Jag säger stundtals för jag känner att jag börjar bli rejält mätt på den här typen av berättelser. Att träda in i vuxenlivet, att komma underfund med vem man är, hur man vill leva sitt liv och vad ”man ska bli när man blir stor” är jobbigt, jag vet. Been there, done that, read tons of books about it liksom. Hey Dolly tillför inget nytt till den här typen av berättelser.

Det är vad jag tycker om innehållet i boken, själva storyn. Vad gäller stilen och språket är jag mer entusiastisk för på det planet är det här en riktigt bra bok. Amanda Svensson har en härlig språkbehandling och en vass och spännande stil. På sina ställen är det helt klockrent. Eller vad sägs om det här:

”Skepp ohoj” säger jag klämmigt och slår nonchalant upp dörren. Jag hittar alltid de rätta orden i trängda situationer. Mårten misstänker ingenting.

Du som går på gymnasiet ska definitivt läsa den här boken. Den är bra och den handlar om din framtid! Du som, liksom jag själv, har framtiden bakom dig kan i och för sig också läsa den, inte minst tack vare dess språkliga kvaliteter.

Jag har läst många ung-tjej-på-väg-in-i-vuxenlivet-böcker den senaste tiden. Vet inte varför det har blivit så, men så är det iallafall.

Den senaste i raden är Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson som handlar om Amanda. Man får följa hennes gymnasietid i Nässjö 1998-2001 och hennes väg till att bli en vuxen och självständig individ. Vägen dit kantas av fyllor, första sexet (och andra och tredje…), häng på lokala pizzerian och diverse revolter mot omgivningen. En helt vanlig tonårsskildring med andra ord. Men ändå inte för Amanda tillhör en subkultur som det sällan skrivs om i ungdomslitteraturen. Vad man sen ska kalla denna subkultur är en annan fråga. ”Emo”? ”Pandabrudar”? ”Gother”? Benämningarna skiftar över tid. På min gymnasietid i Eskilstuna så kallades de kort och gott för ”esteter” och de gör de faktiskt på Amandas tid i Nässjö också. Amanda hänger med esteterna och hon får hjälp av en äldre kompis med att navigera sig fram bland rätt musik, kläder och övriga attribut. Hennes kärlek till Guns n’ Roses är till exempel inte till fördel för henne.

Skalar man bort det populärkulturella skalet så får man som sagt en rätt så ordinär tonårsskildring. Ordinär på så vis att de problem som Amanda brottas med på inget sätt är unika för henne. Alla tonåringar i alla tider har gått igenom samma fas eller varianter av den. Vad gäller kvaliteten på boken så är den inte ordinär, utan bättre än så. Den är mycket skickligt skriven, man får känslan av att det mesta som händer Amanda är självupplevt. Och även om jag själv inte har råkat ut för precis allt som Amanda råkar ut för så är ändå igenkänningsfaktorn hög. Om man dessutom, som jag, gillar just den här typen av populärkultur så blir läsningen ytterligare några snäpp intressantare.