Jag har läst många ung-tjej-på-väg-in-i-vuxenlivet-böcker den senaste tiden. Vet inte varför det har blivit så, men så är det iallafall.

Den senaste i raden är Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson som handlar om Amanda. Man får följa hennes gymnasietid i Nässjö 1998-2001 och hennes väg till att bli en vuxen och självständig individ. Vägen dit kantas av fyllor, första sexet (och andra och tredje…), häng på lokala pizzerian och diverse revolter mot omgivningen. En helt vanlig tonårsskildring med andra ord. Men ändå inte för Amanda tillhör en subkultur som det sällan skrivs om i ungdomslitteraturen. Vad man sen ska kalla denna subkultur är en annan fråga. “Emo”? “Pandabrudar”? “Gother”? Benämningarna skiftar över tid. På min gymnasietid i Eskilstuna så kallades de kort och gott för “esteter” och de gör de faktiskt på Amandas tid i Nässjö också. Amanda hänger med esteterna och hon får hjälp av en äldre kompis med att navigera sig fram bland rätt musik, kläder och övriga attribut. Hennes kärlek till Guns n’ Roses är till exempel inte till fördel för henne.

Skalar man bort det populärkulturella skalet så får man som sagt en rätt så ordinär tonårsskildring. Ordinär på så vis att de problem som Amanda brottas med på inget sätt är unika för henne. Alla tonåringar i alla tider har gått igenom samma fas eller varianter av den. Vad gäller kvaliteten på boken så är den inte ordinär, utan bättre än så. Den är mycket skickligt skriven, man får känslan av att det mesta som händer Amanda är självupplevt. Och även om jag själv inte har råkat ut för precis allt som Amanda råkar ut för så är ändå igenkänningsfaktorn hög. Om man dessutom, som jag, gillar just den här typen av populärkultur så blir läsningen ytterligare några snäpp intressantare.