Boken är del 4 i en serie om Becky Bloomwood.  De är roliga och uppfinningsrika och läser man 1 blir det gärna alla, men man behöver inte läsa först boken för att kunna läsa 2,3,4 . utan alla är fristående men vist underlättare det om man läser dem i ordning så vet man vilka personerna är.

Becky bloomwood är nygift med Luke, trodde att de skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Men verkligheten är inte riktigt så kul och romantisk. Becky har fått en strikt budget. Luke jobbar alldeles för mycket och är aldrig hemma. Beckys kompis suze, har en ny bästa vän. Becky själv har inget jobb och känner sig ensam Till råga på allt uppförsig hennes föräldrar konstigt, de döljer någonting för henne. Men när det visar sig vara en jämnårig syster till Becky blir hon alldeles lycklig! De kommer att ha så mycket gemensamt, de kan shoppa tillsammans, välja skor tillsammans, få manikyr tillsammans…..eller?

HV1MO

Så här sa Mia om droger under sitt liv och det var dessa citat som gjorde att jag började läsa boken.

Mia ,18
”Hur ska jag kunna uttala mig om droger om jag aldrig provat?”

Mia, 19
”Jag kan inte bli beroende, jag är ju oxe- envis, trygg, stark och stabil”

Mia, 25
”Jag är en tuff partytjej med stil. Knarkare? Är du dum i huvudet?”

Mia, idag
”Mitt första drogfria år var det allra svåraste, men också mitt mest framgångsrika någonsin.”

Börjar du läsa den så är du snart fast och inom kort är boken utläst.

HV1MO

HV1STY

Jag har läst boken ”Tjejer på stan” av Jaqcueline Wilson.
Boken var ganska lättläst och gick ganska fort att läsa.
Det hände alltid något, så boken blev aldrig tråkig.
Boken handlar om en tonårstjej och hennes liv och allt vad det innebär -kompisar, skola, kärlek, familj, problem, hennes stora passion att teckna m.m.

Man får följa tjejen, Ellie, i hennes vardag.
Man får läsa om vad hon gör när hon umgås med sina kompisar, vad som händer första gången hon blir kär, hur hennes pappa och ”låtsas”-mamma reagerar när hon kommer hem sent en kväll och mycket mer!

Jag tycker att boken passar ungdomar på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Har man svårt för att läsa och tycker det är tråkigt, som jag, så passar den här boken också väldigt bra eftersom den är så lättläst och inte så seg i handlingen.

Skrivet av: Veronika, BF2B!

Hej och välkommen till Ljunkans boktipsblogg! Eller välkommen tillbaka! Det har inte blivit mycket med den här bloggen ännu, men var inte orolig. Nu blickar vi framåt och hoppas att det blir mer liv och rörelse här när läsprojektet Hela skolan läser drar igång i oktober. Då är det nämligen meningen att ni (elever och personal på Ljunkan) ska kunna skriva om era läsupplevelser här i bloggen. Det behöver absolut inte vara regelrätta recensioner. Era svensklärare kommer inte att bedöma det ni skriver här. Skriv fritt om någon bok ni har läst och tyckt om, eller inte tyckt om. På det viset kan andra få tips på bra böcker och även bli varnade för böcker som man bör undvika. Med tanke på vår skolas storlek kommer det förhoppningsvis att byggas upp en stor boktipsbas här med tiden.

Biblioteket återkommer med information om hur det går till att publicera sina inlägg här. Och när Hela skolan läser startar uppmanar vi alla att skriva så att tangentborden glöder.

Den som vill får givetvis skriva inlägg redan nu med detsamma. Hör av dig till mig på ljunkansboktips@gmail.com om du är intresserad.

Jag kan börja med att säga att den är bra så är det avklarat. Jag kan fortsätta med att säga att jag rekommenderar den. Den är inte tjock så att läsa den är snabbt gjort. Det är en underhållande och stundtals intressant berättelse. Jag säger stundtals för jag känner att jag börjar bli rejält mätt på den här typen av berättelser. Att träda in i vuxenlivet, att komma underfund med vem man är, hur man vill leva sitt liv och vad ”man ska bli när man blir stor” är jobbigt, jag vet. Been there, done that, read tons of books about it liksom. Hey Dolly tillför inget nytt till den här typen av berättelser.

Det är vad jag tycker om innehållet i boken, själva storyn. Vad gäller stilen och språket är jag mer entusiastisk för på det planet är det här en riktigt bra bok. Amanda Svensson har en härlig språkbehandling och en vass och spännande stil. På sina ställen är det helt klockrent. Eller vad sägs om det här:

”Skepp ohoj” säger jag klämmigt och slår nonchalant upp dörren. Jag hittar alltid de rätta orden i trängda situationer. Mårten misstänker ingenting.

Du som går på gymnasiet ska definitivt läsa den här boken. Den är bra och den handlar om din framtid! Du som, liksom jag själv, har framtiden bakom dig kan i och för sig också läsa den, inte minst tack vare dess språkliga kvaliteter.

Den senaste i raden är Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson som handlar om Amanda. Man får följa hennes gymnasietid i Nässjö 1998-2001 och hennes väg till att bli en vuxen och självständig individ. Vägen dit kantas av fyllor, första sexet (och andra och tredje…), häng på lokala pizzerian och diverse revolter mot omgivningen. En helt vanlig tonårsskildring med andra ord. Men ändå inte för Amanda tillhör en subkultur som det sällan skrivs om i ungdomslitteraturen. Vad man sen ska kalla denna subkultur är en annan fråga. ”Emo”? ”Pandabrudar”? ”Gother”? Benämningarna skiftar över tid. På min gymnasietid i Eskilstuna så kallades de kort och gott för ”esteter” och de gör de faktiskt på Amandas tid i Nässjö också. Amanda hänger med esteterna och hon får hjälp av en äldre kompis med att navigera sig fram bland rätt musik, kläder och övriga attribut. Hennes kärlek till Guns n’ Roses är till exempel inte till fördel för henne.

Skalar man bort det populärkulturella skalet så får man som sagt en rätt så ordinär tonårsskildring. Ordinär på så vis att de problem som Amanda brottas med på inget sätt är unika för henne. Alla tonåringar i alla tider har gått igenom samma fas eller varianter av den. Vad gäller kvaliteten på boken så är den inte ordinär, utan bättre än så. Den är mycket skickligt skriven, man får känslan av att det mesta som händer Amanda är självupplevt. Och även om jag själv inte har råkat ut för precis allt som Amanda råkar ut för så är ändå igenkänningsfaktorn hög. Om man dessutom, som jag, gillar just den här typen av populärkultur så blir läsningen ytterligare några snäpp intressantare.

Stilen är klockren. Lees pubertala kamp med tillvaron i stort, vänskap, skolan och framför allt kärleken levereras på ett mycket övertygande sätt. Sittenfeld har verkligen lyckats framkalla de precis lagom neurotiska känslorna som jag, en man på 30+, tänker mig att en tjej på 14-17 år brottas med och den vilsenhet som Lee känner i tonårstillvarons sociala spel känner jag igen mycket väl.